I taket lyser stjärnorna, Så som i Himmelen...

Wow.. Har just sett "I taket lyser stjärnorna" som svt bjöd på ikväll, till min stora glädje. Jag läste boken när jag var yngre, jag minns faktiskt inte när, men jag vet att jag tyckte den var sjukt bra. Och sjukt sorglig förstås. OCH jag blev såå glad när jag såg att Annika Hallin spelade mamman, hon är sååå bra! Jag har bara sett henne i Milennium-filmerna och blev förtjust direkt, och detta var ju bara lovely! Och hon som spelar Jenna var också superduktig, sådär ovanligt bra för att vara en sån ung skådespelerska liksom. Kul!

Innan jag slog över till ettan, kollade jag på Så som i Himmelen. Jag försöker minnas när jag såg den sist, och det måste vara sådär tre år sen eller nåt. Om inte mer. Men jag märkte idag, att jag verkligen såg den många och hängivna gånger innan detta uppehållet, för jag visste varenda replik, hörde deras röster och tonfall innan de ens börjat prata, och jag nynnade med i varje melodislinga, hela hela tiden. Och så översköljdes jag sakta men säkert, av den känslan som jag hade i mig i fjorton- och femtonårsåldern. Det där lugnet och självklartheten som jag hade. Och det var skönt att få känna det igen. Jag kommer ihåg hur mycket denna film betytt och betyder. Kanske ännu mer nu, när jag smakat ytterligare lite till på livet. Jag minns när jag såg den på bio, med min bästa vän Kikki. Hon och jag och massa pensionärer. Så kändes det. Vi var fjorton år, och resten av salongen var fylld av femti-plusare. Men det spelade ingen som helst roll. Och jag grät mest av alla, i hela salongen. Vi var tvungna att sitta kvar under hela eftertexten, för jag grät så mycket att jag inte kunde röra mig. Alla damer som gick förbi våran rad log och sa uppmuntrande ord och verkade tycka att det var lite gulligt att jag, bara barnet i deras ögon, nästan bölade ögonen ur mig.
Och idag grät jag också, förstås, när Helen sjöng Gabriellas sång. Helen. När jag har tittat på henne ikväll, har jag gång på gång återfått minnena och känslorna. Tankarna. Hur hon räddat mig, så många gånger. Hennes röst, hennes härliga person. Bara genom att finnas. Jag hade ju lååångt ljust hår, ända ner till häcken, men när jag sett Så som i Himmelen, så gick jag till frisören för första gången i mitt liv. Jag visade en bild på Helen från filmen och sa: jag vill ha likadan frisyr som hon. Och det fick jag, fast blond då. Helen har varit min förebild sen jag var tretton, men jag upptäckte henne redan när jag var fem. Jag tror inte man kan ha en bättre förebild. Tack Gud för Helen Sjöholm.

Well, problemet när man ser såna fina och sorgliga filmer som jag sett ikväll, är att jag börjar sakna folk, för jag påminns om hur extremt mycket jag älskar dom.
Och där kom jag in på en annan grej. Jag har idag verkligen insett hur svårt jag har att säga "jag älskar dig". Dom tre orden. På svenska. Jag kan säga "I love you" hur mycket som helst, och jag menar det verkligen, att jag älskar, men. På nåt sätt är det jättejobbigt att säga det på svenska. Varför?! Jag frågar varför? Igår pratade jag länge med min älskade mormor i telefon, och när vi lagt på, slogs jag av funderingen: "vet hon att jag älskar henne? Har jag sagt till mormor, att jag älskar henne?" Och idag, till min stora lycka, ringde mormor igen, för att gratulera mig på namnsdagen! (Heter Anna i mellannamn). Vi pratade en stund, och när vi skulle lägga på, så sa jag: "jag älskar dig, mormor, jag älskar dig!"
Det var så härligt att säga, men samtidigt så himla sorgligt! Jag blev alldeles tårögd, och nu i skrivande stund rullar tårarna ner för mina kinder. Varför är dom orden så himla laddade för mig? Jag har ju så otroligt ofantligt lätt att älska människor, men så svårt att säga just dom tre orden?
Åh... kanske är jag rädd, för att personen jag säger det till inte älskar mig? Tanken slog mig just nu, i denna sekund. Skulle det kunna vara så? Att jag är så himla rädd för att vara oälskad? Tål att tänkas på..
Och en annan grej.. vad säger man till folk som man inte kan säga "jag älskar dig" till? Jag tänker på personer man har i sitt liv, men som det kanske inte passar sig att säga det till? Typ ens lärare, vänner och sådär. Som sagt, jag har ju så lätt att älska människor, utan att för den sakens skull vara "kär". Jag vill ju kunna säga till dom att jag älskar dom, vilket jag gör, men det känns som att det skulle bli helt fel, haha! Lite för laddat, liksom. Fast det är ju sant..?

Jaja, nu skall jag sluta svamla för denna gången, plocka fram julmust och lite choklad och liva upp stämningen här, behöver pigga upp mig lite nu efter allt sorgligt, yet vackert!

Pax vobiscum!

Kajsa