fredag 10 maj 2013

Melankolisk..

Sitter på bussen mot jobbet och känner mig melankolisk, typ.

Igår var en väldigt konstig dag, den började jättebra och jag fick gjort hur mycket som helst innan jag åkte till jobbet. Själva jobbet var också superbra, tills sent på kvällen. Jag kände att det började sticka i vänster kind, typ domna, och så hade jag ju haft ont runt hjärtat dagen innan, så jag gick till gästservice och dom ringde sjukvårdsrådgivningen åt mig. Tanten jag beskrev mina symptom för frågade direkt "är du stressad?"
Men självklart. Hur kunde jag missa signalerna?! Jag har alltså gått runt i två dagar med en pågående panikattack. Jag tackade och lade på och gick till en kollega i en annan butik och bröt fullständigt ihop. Jag var så ledsen, och så arg för att skiten jag börjat rota i hos hypnotisören ska sätta sig så kroppsligt. Arg och ledsen. Och trött. På hela skiten.
Lyckligtvis jobbar jag på vad som verkar vara den finaste och mest "caring" arbetsplatsen ever. Jag ringde min föreståndare och förklarade läget och hon ringde direkt en reserv som skulle komma och stänga istället för mig, och så gick jag upp till kontoret så vi fick pratat och jag fick förklara. Skönt.

Sen åkte jag hem, och bölade hela vägen. Så skönt och befriande.

Idag känner jag mig ledsen och lite "chockad", trött efter urladdningen liksom. Lite svårt att andas. Men jag vill hellre vara på jobbet och försöka vända på skiten istället för att sitta hemma och gå ner mig alldeles.

Tack, för mina älskade kollegor och arbetsledning. Jag är så obeskrivligt tacksam för att man verkligen får vara den man är, good days or bad. Puss och kärlek!

Nu ska jag försöka ha en riktigt bra dag, fast utan krav på att tvinga mig till ett låtsasmående!

Pax vobiscum!

onsdag 8 maj 2013

Väntar..

Hmf, vilket antiklimax det blir när man börjar jobba kl. 17.00, vad tusan gör man av dagen liksom?!

Min fina plan var att gå till gymmet och träna och sen skulle allt bara flyta på, men det var så tråkigt och gubbsjukt på gymmet att jag bara var tjurig när jag kom hem, och då blev jag liksom lite handlingsförlamad. Förvisso har jag gjort allt som ska göras, och mer därtill, men nu sitter jag här och väntar på att "få" åka om ca en kvart.
Jag ansträngde mig nåt alldeles och satte upp håret med donut och allt, det är ju ändå 90-årsjubileumsfirande idag på Liseberg, så lite extra fin får man ju vara!

Ute regnar det som tusan, halvtråkigt, MEN på regniga dagar är det extra mysigt att lyssna på Josh Groban's skiva "Closer", så det gör jag nog i bilen sen.

Tja, nä, men jag börjar väl så sakteliga göra mig i ordning nu, pax vobiscum!


Sommardag. Fin dag!

Jösses, just nu virvlar dagen bara runt i skallen, men vi får se om jag får fram nåt vettigt. Dagen började i alla fall med strååålande sol, så jag gjorde min frukost och åt den i solen ute, sen satt jag kvar och läste och bara njööt av värmen och D-vitaminerna som sögs upp av huden. Och jag fick banne mig rejält med färg!! Inte sådär kräftröd liksom, utan verkligen färg som kommer bli brun! Gillar't! Bara att jobba på. Tillslut var jag tyvärr tvungen att slita mig eftersom jag skulle dra mig in mot Göteborg. Själva hypnos-sessionen gick bra och var riktigt mäktig. Tror det var mycket som kom ut, och jag gjorde många insikter under tiden. Nyttigt och bra. Efteråt gick jag till Dansforum och hängde där en (ganska lång) stund. Hjälpte Jimmy att städa köket. Hade sen ett jättefint samtal när jag väntade på spårvagnen. Fin människa med kloka ord och tankar. Tack. På bussen från stan satt jag och log från öra till öra hela tiden samtidigt som jag lyssnade på favvolåtarna från filmen "Modig". SÅ himla bra. Sen när jag satt i bilen och körde sista biten sjöng jag som vanligt, men plötsligt kände jag bara en enorm skillnad! Jag sjöng och lät och bara höjde på ögonbrynen, det kändes helt annorlunda, på ett positivt sätt! Det var som att en stor klump försvunnit ur halsen, som alltid har varit där och liksom "stoppat upp" lite, men nu var den PUTS väck! Och jag tog toner på ett helt annat sätt, och BELTADE högre än någonsin förr!! Och mycket stabilare på de ställen där jag kunnat länge. Och det fetaste var när jag beltade sluttonen i "I will prevail" från "Wonderland". Den satt gött. Tror hypnotisör A utförde lite magi när han ändå var igång. Jädrans glad för det är jag i alla fall. Nu borde jag sova, imorgon tänker jag gymma lite innan frukost, sen åka hem och käka och göra mig i ordning för en härlig och rolig jobbdag på världens finaste jobb. Tack för idag, tack för hypnotisören A och TACK för det underbara samtalet vid spårvagnshållplatsen. Och tack för mig själv, för att jag är jag och för att jag kämpar på och aldrig ger upp. Pax vobiscum! Den här underbara bilden hittade jag på internet, SÅ talande just nu. Love it.

tisdag 7 maj 2013

Det här med att ta tag i sitt liv, del 2.

Herregud, jag hade tänkt skriva ett någorlunda normallångt inlägg förut, men så fort jag började skriva bara forsade det ur mig!! Jag tror det behövdes! Shit vad sjukt, det var som att det inte var jag som skrev! Jag använde ett mycket formellare och allvarligare språk, det var som att ett överjag bara tog över och knattrade på. Skönt i alla fall att få det ur sig. Kanske behövdes det för att börja om på ny kula liksom, här på bloggen. Det jag egentligen tänkte skriva var att jag börjat gå till en hypnotisör. Eller börjat gå, jag har varit där en gång hittills, och ska dit imorgon igen. Anledningen är att jag (och mamma) kände att nu var det fan dags att få pli på hjärnspökena en gång för alla! Och kunna släppa det gamla skit-bagaget som hängt med ett långt tag nu. Det hela började egentligen för knappt två veckor sen. Jag var på Dansforum för att göra audition till PAS, något jag hade blandade känslor inför. Efter åren med panikattacker är ju dans så otroligt laddat för mig, och jag hade i stort sett dödsångest. Men först hade jag sång- och dramaprov. Sången kändes helt okej, draman inte så okej, men jag hade vågat!! Sen var det lunch och efter det var det så dags för dansen, och jag gruvade mig nåt fruktansvärt. Dock blev jag så otroligt lycklig när jag hörde till vilken låt vi skulle göra koreografi, nämligen Anton Ewalds "Begging"! Så jag såg allt fram emot att göra koreografin, bara för den sakens skull. Well, uppvärmda och klara trippade vi in i danssalen och in kommer lärarna som agerar jury. Och sen kom Anna. Anna som är danslärare där och som skulle hålla i dansprovet. Jag blev direkt bara helt slagen av hennes underbara energi och utstrålning! Hon var så rolig och härlig och tyckte att vi direkt skulle sluta vara nervösa för hon berättade exakt vad vi skulle göra och förklarade hastigt och lustigt vilka diagonaler som gällde, så jag stod bara med ett brett leende tillslut! Hon gjorde att hela dansprovet kändes prestigelöst och bara som en kul grej (fast man fortfarande tog det på allvar förstås!) och helt plötsligt när hon lärde ut koreografin kom jag på mig själv med att ha kul. KUL! JAG hade genuint jäkligt roligt, i en danssal, och dessutom under pågående dansprov!! Jag blev helt chockad och kände bara att hur det än skulle gå denna dag, så hade jag ändå vunnit högsta vinsten. Jag gick inte vidare, men auditiondagen hade gett mig så otroligt mycket att det knappt fanns rum för besvikelse. Jag hade fått ett sånt driv, en sån längtan och en sån vilja, jag började se hela livet på ett helt annat sätt, och allt detta tack vare Anna! Efter den dagen har jag varit fylld med en sån genuin och stark glädje, och ett slags lugn, och en grym "hunger" för att få börja ta för mig! Jag bestämde mig där och då att jag ska börja dansa till hösten, börja om från början liksom och känna trygghet, känna att det är KUL och framför allt känna att JAG FÅR VARA DÄR! För det har jag konstaterat, att jag har svårt att känna att jag "tillhör". Att jag har lika stor rätt att vara på ställen som alla andra. Och det är där hypnotisören kommer in! Jag tror att känslan av att "inte få vara här" sitter kvar sen alla åren med H, och känslan jag hade då att jag inte var önskvärd och att jag bara var i vägen och ett "nödvändigt" ont för honom, så nu är det dags att en gång för alla gjuta in i mig själv att jag får vara precis var fasen jag vill, och att jag är värd lika mycket som alla andra och att jag får vara här, och där, precis lika mycket som alla andra! Jag kände bara att det nog är dags att börja blogga lite nu, för det är många tankar och funderingar som dyker upp i huvudet när man börjar jobba med såna här grejer. Första gången jag var hos hypnotisören, vi kallar honom A, så hann jag knappt berätta min bakgrund innan jag började gråta. För gråta är nog det jag behöver göra, mycket. Jag vägrar ju att gråta inför mamma, och tycker inte om att göra det om jag är ensam, för mamma skulle kunna se det när hon kommer. Men jag bölade i stort sett oavbrutet under resten av besöket hos A, under hypnos och allt. Men jag tänker att fine, kör på ba', ut med skiten!! Fast samtidigt är jag så orolig för att jag ska "gå ner" mig i träsket, för jag mådde verkligen piss när jag satt där och återupplevde saker. Jag hade en sån otrolig lycka efter PAS och mötet med Anna, och jag är så rädd att den lyckan ska försvinna nu när jag börjar gräva.. Fast å andra sidan, nån jäkla gång måste man arbeta igenom allt det jobbiga, för tänk hur jäkla gött det vore om det på så sätt kunde försvinna ur systemet?! Nä, jag tror helt enkelt att jag måste tuta och köra nu, en gång för alla. Lyckan och livsglädjen finns där ändå, jag kanske bara måste vara lite ledsen för att hitta tillbaka till den! Och det är nog bättre att jobba med skiten nu när det pågår så mycket kul i mitt liv! Ja, så får det bli. Jag får kasta mig in med hull och hår i hypnosens värld, fightas med spökena för att sen komma tillbaka fri, lättad och lyckligare än någonsin! Nu, nu ska jag minsann sova! Pax vobiscum!

Det här med att ta tag i sitt liv...

.. eller snarare sitt bagage. När jag startade den här bloggen intalade jag mig själv att jag inte ville skriva nåt om mitt tidigare liv, alltså de då senaste åtta åren. För när jag startade denna bloggen trodde jag nämligen att jag var fri från min plågoande, vilket senare skulle visa sig inte vara så. Jag var elva år när min mamma träffade en ny man, H. De träffades i december 2001 och gifte sig i maj 2002, alltså fem månader senare. Då hade jag träffat honom en handfull gånger då vi sagt typ "hej" till varandra. I juni 2002 befinner jag mig i Turkiet på H's båt. Han, jag och mamma ska segla i ett år. Ganska direkt blir det uppenbart att allt inte står rätt till med honom. Under seglingsåret får han med jämna mellanrum utbrott och skriker på mig om hur dum, lat, bortskämd och värdelös jag är, om att han inte tycker om mig, att jag är elak mot min mamma osv osv. Jag blir livrädd varje gång och går hela tiden på helspänn och försöker städa, hålla ordning, tänka ut bra grejer jag kan göra för att hålla honom på gott humör. Jag drömmer mig hela tiden bort till mina fantasivärldar och lyssnar på musik för att kunna försvinna ett tag. När vi varit ute och seglat i ett år, lägger vi upp båten på land i Västindien och flyger hem, för att senare återvända. Väl hemma börjar ett helt nytt liv, ny skola, nya kompisar, nya intressen. Hans beteende blir lite bättre, och jag är ofta hos min bästa kompis, i stort sett varje dag. Skolan är en dröm, bra klass, fantastiska lärare, jag blir sedd och uppskattad och får härliga vänner. I januari 2005 flyger vi tillbaka till båten för att segla den hem till Sverige. Nu börjar det verkliga helvetet. Jag kan inte säga att jag minns mycket att just denna seglingsperiod, för jag stängde in mig i mig själv så ofta jag bara kunde. Men en händelse har bitit sig fast, och jag vet inte om jag någonsin kommer glömma den. Vi var påväg över Atlanten för andra gången, slutdestination Azorerna, och jag hade nattvakt. Vi hade ca fyra dygn kvar. Det är halvdimmigt och naturligtvis kolmörkt. Plötsligt dyker något upp på radarn, långt framför oss. Jag känner mig osäker och går genast ner och väcker H och säger att "det är något på radarn som kommer emot oss, eller tvärt om, kan du komma upp och kolla?" Han säger att han är påväg och jag går upp i sittbrunnen. Då ser jag att "objektet" har kommit mycket närmre, och snabbt dessutom, så jag går ner igen och säger "vad det än är så närmar det sig väldigt fort.." (undertext: kom upp nu!" Då följer han med mig upp och precis i det ögonblicket ser vi hur ett par lanternor träder fram ur dimman, ett stort lastfartyg och vi ligger i kollisionskurs. H kastar sig på ratten och väjer så snabbt och mycket det går, och lastfartyget måste ha gjort likadant. Hur som helst passerar vi såpass nära att jag utan problem kan urskilja containrarna på däck, trots att det, som sagt, är natt. När vi väl kommit förbi och tagit tillbaka vår ursprungliga kurs tänkte jag "shit, han kommer döda mig!" Jag väntade på att utbrottet skulle komma, men istället skrattade H och sa "ja, nu blev du allt rädd? Äsch, du kan lika gärna gå och lägga dig, jag skulle ju ändå byta av dig strax." Jag fattar ingenting men säger "okej" och går och lägger mig. När jag vaknar nästa dag, känner jag genast att nåt är fel. Energin i båten är så laddad att det nästan sprakar om den. När jag är påväg upp i sittbrunnen ser jag att himlen är mulen och havet är var-grönt till färgen. Väl uppe skojar jag dock och säger "inga fler lastfartyg inatt?". Då kommer det. H stirrar hysteriskt in i min blick och börjar skrika som besatt om att vi svävat i livsfara och att det var mitt fel, "du hade kunnat döda oss allihop, du var den enda som hade haft chans att överleva eftersom vi andra var nere i båten, DU HADE KUNNAT DÖDA DIN EGEN MAMMA!!!" (Det där sista sa han för att mamma är min svaga punkt, jag har alltid älskat henne så obeskrivligt högt, och min största rädsla och skräck är att det ska hända henne något.) Vid det här laget forsade tårarna på mig och jag försökte värja mig för varje elakt ord han sa, men dom skar som en kniv genom hela mig och jag kände mig förlamad. Jag kunde bara sitta där och ta emot. Jag tittade försiktigt mot mamma som satt mitt emot mig, hopsjunken, stirrandes i golvet. Kanske att hon också grät, jag minns inte. Men jag grät. Och han skrek, och jag fick återigen höra hela harangen om hur dålig jag är, så lat och bortskämd, och hur han hatade mig. Jag minns inte vad som hände sen, eller hur vi klarade av de sista seglingsdagarna, men fram till Azorerna kom vi, och därifrån flög jag hem. Jag hade fått nog av segling, och av honom. Jag sade det inte själv, men mamma skulle ändå hem en sväng och hon fattade att jag inte var så sugen på att fortsätta. När väl seglingsresan var avslutad och båten säkert hemma, började det "vanliga" livet igen. Jag började nian och njöt av mitt sista skolår, jag hade det så bra i min skol- och kompisvärld att H inte riktigt kom åt mig. På sommarlovet mellan nian och gymnasiet fick jag åka på ett tre veckor långt konfirmations- och ridläger. Som jag levde och var lycklig!! Trettio hästtjejer i samma ålder som red och pysslade i stallet från morgon till kväll, låg och skrattade och skojade i stugorna halva natten och bara älskade livet! En dag hjälpte jag en av ledarna att pyssla om hennes häst, och vi pratade om allt möjligt och jag berättade om seglingen och av någon anledning även om "skräcknatten" med lastfartyget. Jag berättade helt sakligt, men helt plötsligt kramade hon mig och jag insåg att hon grät. Jag blev helt paff, och hon frågade "hur mår du egentligen?" Där, den kvällen i stallet, började jag för första gången känna efter och tänka. Dittills hade det ju bara varit min verklighet och något jag tvingades leva med och försökte förhålla mig till på bästa sätt, men nu fattade jag att det kanske inte borde vara så..? När jag åkte hem från lägret hade jag redan fått uppleva ett par panikattacker. När jag väl var hemma, blev jag sakta men säkert nedstämd, och tillslut hamnade jag i en långvarig depression. Jag började på gymnasiet och vissa dagar var toppen, men det var som att min hjärna hade lagt av. Jag levde i en bubbla och hade kul stundvis, tror jag, men det var alltid den här bubbla-känslan. Som om ingeting var verkligt. Hemma började också en ny, långdragen era. Utfrysning. H tilltalade mig i stort sett aldrig. Svarade knappt när jag tilltalade honom. Blickar. Suckar. Jag började gömma mig i mitt rum hela tiden, kom ut när vi åt middag, sen in igen. I mitt rum levde jag ut hela känslospektrat. Musiken, musikalerna, böcker och tv-serier blev mitt livselixir, jag levde för, och tack vare, dom. Drömde mig bort. Skrattade, grät, ville leva, ville dö. Sångerna med texter som tröstade, gav hopp, kärlek och tröst. Allt som jag ville ha men som jag inte fick i den riktiga världen. Sångerna räddade mig. Åren 2006-2009 genomled jag ångest, panikångestattacker och ren skär jävla depression, men trots det lyckades jag med oerhört mycket saker. Jag tog körkort, jag stod på scen otaliga gånger (gick ett musikalprogram) och bäst av allt, lyckades helt enkelt ta mig igenom skiten. Jag stannade kvar på gymnasiet ett fjärde år och hamnade då i en uuunderbar klass som stärkte mig något enormt, jag vågade börja dansa igen och jag tog sånglektioner av en musikalartist som gav mig så mycket livskraft och hopp och glädje. Jag började äntligen verkligen leva upp, pyttebit för pyttebit hittade jag mig själv och försökte lappa ihop de små skärvorna till en helare version av mig. I april 2010 kom en såndär riktigt galen urladdning hemma. H kom hem, började direkt bråka med mamma om nåt och ropade plötsligt på mig. Då fick jag min, vad jag minns, sista harang med värdelös-bortskämd-dålig-lat-hatad-pratet och där och då fick jag nog. Så fort han var klar med mig skyndade jag mig in på mitt rum, plockade ihop lite kläder, min dator, plånbok, mobil och laddare och lite andra småsaker, gick så ljudlöst jag kunde ut i hallen, tog min jacka och mina skor, öppnade ytterdörren och SPRANG ner till min bil, kastade in sakerna och mig själv och körde med en rivstart därifrån. Körde fort fort fort för jag var så otroligt rädd att han skulle följa efter. Jag stannade på busstationen och där bröt jag ihop. Grät så att jag nästan svimmade, och ringde en kompis och frågade om jag fick komma. Det fick jag, så dit åkte jag och stannade över natten. Då bestämde sig mamma äntligen för att skilja sig från H, och han flyttade direkt hem till sin mamma för att bo där tills han skaffat nåt nytt. Jag var chockad och lycklig men illa medfaren av sista striden, men jag gick klart sista månaden i skolan, åkte till London med klassen och lyckades komma in på Musikteaterskolan i Bjärnum. Så i augusti 2010 flyttade jag till Skåne och ingen var lyckligare än jag, nu skulle jag få börja om under ett helt år, eget boende och allt! Några veckor in på terminen kom mamma ner en helg och hälsade på. Tillslut berättade hon att hon tagit H tillbaka. Där och då rycktes en matta bort under mig. Det hissnade till i magen och jag föll, och jag vet inte när jag landade, om jag har gjort det. Mitt fantastiska år i Bjärnum var delvis förstört, för jag visste att han väntade när jag väl skulle flytta hem. Jag blev deppig igen. Det var det största svek mamma någonsin utsatt mig för. Jag är besviken på alla de gånger han hoppat på mig och hon inte sagt ett ljud, på alla de gånger hon inte har stridit för mig, alla de gånger hon låtit honom verbalt misshandla sitt enda barn. Men att ta honom tillbaka, det var det värsta sveket av alla. Nu är det 2013 och sen precis ett år tillbaka är de skilda och separerade. När jag väl flyttat hem från Bjärnum dröjde det inte länge förrän mamma insåg att han inte skärpt till sig så som han påstod, utan utfrysningen och mobbningen mot mig fortsatte, och tillslut hittade hon modet och styrkan att få slut på det en gång för alla, för vilket jag alltid kommer att vara henne evigt tacksam.