söndag 29 maj 2011

Vemod.

Jag önskar att man kunde fungera som ett barn ibland.
De flesta barn tänker inte "det här får jag aldrig göra igen, this is a once in a lifetime-experience, och när den är över kommer jag bara minnas den, aldrig mer få uppleva den".
Jag läser bloggen TUMADRE, en tjej som heter Teresa som har två barn, och hon berättade om att hennes dotter Alice skulle ha myskväll och sova över på sin förskola, och det var då det slog mig. Jag tänkte på Alice och hur hon upplevde denna speciella händelse, jag tror inte hon under kvällens gång stannade upp, tänkte "det här får jag aldrig göra igen" och kände vemod. Hon låg nog inte med tårar i ögonen innan hon skulle somna och tänkte att den speciella stunden inte kommer tillbaka. Jag hoppas att Alice var lycklig och bara tänkte på allt det roliga dom gjort under dagen, och kanske fantiserade om allt kul de skulle göra nästa dag.

Och det är det här som är mitt problem. Förmodligen inte bara mitt, utan hela min klass problem. Vi har tre dagar kvar tillsammans. Måndag. Tisdag. Onsdag. På onsdag säger vi farväl. Till skolan. Vår skola. Till M1:an 10/11. För M1:an är vi aldrig igen, och skolan kommer fortfarande vara skolan, men inte VÅR skola, inte M1:an 10/11's skola. Och det är det som gör så ont. Bubblan brister snart. Och jag är faktiskt rädd. Jag kom på det idag, jag är rädd. Rädd för hur jag ska kunna hantera det. Rädd för att jag ska gråta så mycket att... ja, vad händer när man gråtit för mycket? Går det att gråta för mycket? Jag är också rädd för att bli glömd. Rädd för att lärarna, som betyder så obeskrivligt mycket för mig, ska glömma mig. Även om jag vet att dom inte gör det, så blir jag så ledsen av att tänka på att jag kommer tänka på dom och sakna dom varje dag.

Jaja, jag har helt enkelt en vemodig dag. Jag vaknade FYRA på eftermiddagen och blev halvarg för att halva dagen gått och jag missat den. Inte för att jag hade något planerat, men ändå. DOCK hade mamma kommit hem äntligen, så vi pratade länge och väl i telefon, SKÖNT! Som jag saknat att prata med henne! Och jag saknar henne som saudan, jag tror det är lite det också, jag är väldigt mammig idag och längtar efter henne.

Nej, nu ska jag försöka rycka upp mig, var bara tvungen att häva ur mig lite. Det kanske blir lite deppigt kommande dagar, men jag känner att jag kommer behöva få det ur mig på ett eller annat sätt, och då är ju bloggen perfekt.

Well, hoppas att alla har en fin dag och kväll!

Fridens!

En sån heldag!

Måste bara snabbt skriva för min sinnesfrids skull.
Idag:
Åka buss med mysig chaufför till Liseberg med finaste klassen
Åka diverse attrak... (kände just att mina fötter luktar hiskelig tåbira)... attraktioner var det ja! (Balder och Jukebox. Flera gånger. Mer hann jag inte, haha!)
Gå på PAS-föreställningen Collage som var jättebra och inspirerande!
Åka tillbaka till Liseberg för att åka lite mer, men då var vi så trötta så vi åt, igen, i lugn och ro.
MEN. Det bästa av allt på hela dagen, GODBITEN som jag kommer leva på länge:
Jag och Jimmy var påväg till Flum Ride, och möter ett par som går hand i hand, och jag tänkte direkt "shit! Det där var Martyna Lisowska! SHIT!"
Så jag högg tag i Jimmy och förklarade läget, så vi gick efter Martyna med sällskap (inte på ett "smygande" stalker-vis, haha, utan mer "vi kollar om dom stannar så det blir lättare att ta kontakt än att rusa efter och vråla") och tillslut stannade dom, och jag vågade mig fram och pratade med henne. Och bara en sån sak! Att jag vågade det!
Hon var hur go som helst!
Var bara tvungen att skriva detta lite hastisgt innan jag lägger mig.

Det har ju regnat i stort sett hela dagen, så därför, när bussen väl kom för att hämta oss, slet vi av oss våra blöta kläder, och jag hade filt och kudde med mig så jag kurade ihop mig och hade hur mysigt som helst! Gillar't! Sov som en sten långa sträckor, och nu skall jag förhoppningsvis sova som en sten i min goa säng efter en lyckad dag!
Känns som detta inlägget blev enormt flummigt, men så får det vara! Är lite luddig i huvudet, haha!

Godnatt!

söndag 15 maj 2011

Ibland krävs det så lite...

Har så brutal-mysigt att jag nästan börjar gråta!
Har städat lägenheten efter konstens alla regler, dammsugit, röjt grejer, sorterat, dammtorkat, dammtorkat hela badrumsgolvet, gjort superfint i köket... och så har jag tvättat mängder och bäddat med rena sängkläder som jag sen skall krypa ner i, myyys!! Och on top of it sitter jag nu nyduschad med lite chips, kexchoklad och fläderblomssaft och skall mysa med något kul att titta på. I love my life!!

Var bara tvungen att skriva mitt i myset, hihi!

Fridens liljor!

tisdag 3 maj 2011

Oh, and by the way...

Det där som jag var så "krymmlig" över igår kväll...
Precis som jag innerst inne egentligen visste så var det a good thing I did. Fick världens finaste och sötaste bekräftelse på det idag, och det gjorde hela min dag, och flera kommande dagar. Me so happy ^^

Sitter förresten och lyssnar på världens finaste låtar, jag har nämnt dom mången gång förut och ger ledtrådar i form av titlarna: Dry your wings, A little fall, The game, In the morning, Open your eyes...



Gissningar?




... rätt! Martinas fantastiska låtar. Me loves them sooo much!

Så, now, I bid you all a very good night!
Fridens liljor!

Snabbis!

Wow vilken kul dag!!!
Idag drog barnteaterprojektet igång med glada humör och hela klassen har slitit hela hela dagen, själv lämnade jag skolan kvart i elva, börjar liknas showperiod, the early beginnings liksom, innan man stannar till 02.30 och dylikt.
Hur som helst kämpade jag och min grupp på, fixade all rekvisita, backdrop, det mesta av kläderna och annat smått och gott! Vi var två man kort, men vi lyckades dra igenom det mesta av manuset (alltså lägga grunder) och så drog vi igenom delar av olika koreografier och sådär, väldigt produktiv och suveränt rolig dag!! Och jag är så glad för min fina grupp, jösses, kunde inte blivit bättre!
Jag gjorde dock en liten resa in till Hässleholm för att träffa en psykolog som Malin hjälpt mig komma i kontakt med. Det är liksom inget jag försöker dölja, att jag stundvis mår väldigt dåligt och att det varit så länge, men denna gången ville Malin att jag skulle ta tag i det på allvar, och det var nog bra att hon övertalade mig. Hur som helst, jag som ALDRIG har svårt att prata och öppna mig för folk, kände mig som en tyst, rädd liten mus inne hos psykologen! HELT galet, jag blev helt låst och tyckte att allt jag sa lät idiotiskt och helt obegripligt, kände inte igen mig själv! Dock fick jag väldigt bra redskap att ta till, men alltså herregud! Frågan är om det var för att det var så "på riktigt"? För jag har ju faktiskt aldrig varit hos en riktig psykolog, bara coacher och kuratorer i princip, och det är ju inte riktigt samma sak. Men själva människan, som heter Amelia, verkar jättetrevlig och lugn och fin, vilket känns skönt. Skall tillbaka om två veckor och det ser jag fram emot, kanske jag är mer beredd och kan slappna av och vara mig själv.

Oj, nej, nu borde jag verkligen sova, sov otroligt dåligt inatt och det kändes som jag antingen vaknade var femte minut, alternativt låg halvvaken hela tiden. Sjukt jobbigt och jag var så trött! Men nu hoppas jag på en god nattsömn utan diverse jobbiga drömmar som jag haft de senaste dagarna.

Godnatt och pax vobiscum!


Att tupéra håret!
I full fart med att fixa mig inför Vårshowsföreställning!
(Bild lånad av Sofie i min klass)

måndag 2 maj 2011

Torr som fnöske!

Whoa, Basiron-grejerna torkar ut mitt fejs som värsta högsommar'n på en savann!! Christ the lord! Men, jag tänker stå ut, för om det är det pris som skall betalas för att få väck acnen, då är det billigt!

Happ, här har det varit lugnt, fick dammsuget tillslut, och firat Valborg med fackeltåg och jättefin brasa nere vid sjön. Idag har jag tvättat och inte gjort många knop. Skönt.

Dock gjorde jag en såndär jobbig "typiskt Kajsa"-grej ikväll som gör att jag är sådär "krymmlig" nu som jag och mamma brukar kalla det (krymmel är det norska, eller danska, ordet för strössel, och vi tycker det är så himla roligt så vi använder det som ett kraftuttryck, eller till vad som helst och i detta fallet när jag känner mig sådär rastlöst orolig och "ormig" för att jag gjort något som jag tror blir fel). Jag vet att jag inte borde vara krymmlig, för det var inget dumt eller något, men jag är som jag är. Och jag kom genast att tänka på en textrad från Florence sång "Give me the part", nämligen:
"Why do I do this to myself, does it make me feel alive?"
Och det kan man ju undra. Why do I f*cking do this?

Jaja, nu skall jag sluta grubbla, låta det vara gjort och hoppas på det bästa.
Shit, kom på att jag verkligen borde sova, det är ju SKOLA imorgon?! Jösses, hänger inte med alls!

Pax vobiscum!