Vemod.

Jag önskar att man kunde fungera som ett barn ibland.
De flesta barn tänker inte "det här får jag aldrig göra igen, this is a once in a lifetime-experience, och när den är över kommer jag bara minnas den, aldrig mer få uppleva den".
Jag läser bloggen TUMADRE, en tjej som heter Teresa som har två barn, och hon berättade om att hennes dotter Alice skulle ha myskväll och sova över på sin förskola, och det var då det slog mig. Jag tänkte på Alice och hur hon upplevde denna speciella händelse, jag tror inte hon under kvällens gång stannade upp, tänkte "det här får jag aldrig göra igen" och kände vemod. Hon låg nog inte med tårar i ögonen innan hon skulle somna och tänkte att den speciella stunden inte kommer tillbaka. Jag hoppas att Alice var lycklig och bara tänkte på allt det roliga dom gjort under dagen, och kanske fantiserade om allt kul de skulle göra nästa dag.

Och det är det här som är mitt problem. Förmodligen inte bara mitt, utan hela min klass problem. Vi har tre dagar kvar tillsammans. Måndag. Tisdag. Onsdag. På onsdag säger vi farväl. Till skolan. Vår skola. Till M1:an 10/11. För M1:an är vi aldrig igen, och skolan kommer fortfarande vara skolan, men inte VÅR skola, inte M1:an 10/11's skola. Och det är det som gör så ont. Bubblan brister snart. Och jag är faktiskt rädd. Jag kom på det idag, jag är rädd. Rädd för hur jag ska kunna hantera det. Rädd för att jag ska gråta så mycket att... ja, vad händer när man gråtit för mycket? Går det att gråta för mycket? Jag är också rädd för att bli glömd. Rädd för att lärarna, som betyder så obeskrivligt mycket för mig, ska glömma mig. Även om jag vet att dom inte gör det, så blir jag så ledsen av att tänka på att jag kommer tänka på dom och sakna dom varje dag.

Jaja, jag har helt enkelt en vemodig dag. Jag vaknade FYRA på eftermiddagen och blev halvarg för att halva dagen gått och jag missat den. Inte för att jag hade något planerat, men ändå. DOCK hade mamma kommit hem äntligen, så vi pratade länge och väl i telefon, SKÖNT! Som jag saknat att prata med henne! Och jag saknar henne som saudan, jag tror det är lite det också, jag är väldigt mammig idag och längtar efter henne.

Nej, nu ska jag försöka rycka upp mig, var bara tvungen att häva ur mig lite. Det kanske blir lite deppigt kommande dagar, men jag känner att jag kommer behöva få det ur mig på ett eller annat sätt, och då är ju bloggen perfekt.

Well, hoppas att alla har en fin dag och kväll!

Fridens!