Det här med att ta tag i sitt liv...

.. eller snarare sitt bagage. När jag startade den här bloggen intalade jag mig själv att jag inte ville skriva nåt om mitt tidigare liv, alltså de då senaste åtta åren. För när jag startade denna bloggen trodde jag nämligen att jag var fri från min plågoande, vilket senare skulle visa sig inte vara så. Jag var elva år när min mamma träffade en ny man, H. De träffades i december 2001 och gifte sig i maj 2002, alltså fem månader senare. Då hade jag träffat honom en handfull gånger då vi sagt typ "hej" till varandra. I juni 2002 befinner jag mig i Turkiet på H's båt. Han, jag och mamma ska segla i ett år. Ganska direkt blir det uppenbart att allt inte står rätt till med honom. Under seglingsåret får han med jämna mellanrum utbrott och skriker på mig om hur dum, lat, bortskämd och värdelös jag är, om att han inte tycker om mig, att jag är elak mot min mamma osv osv. Jag blir livrädd varje gång och går hela tiden på helspänn och försöker städa, hålla ordning, tänka ut bra grejer jag kan göra för att hålla honom på gott humör. Jag drömmer mig hela tiden bort till mina fantasivärldar och lyssnar på musik för att kunna försvinna ett tag. När vi varit ute och seglat i ett år, lägger vi upp båten på land i Västindien och flyger hem, för att senare återvända. Väl hemma börjar ett helt nytt liv, ny skola, nya kompisar, nya intressen. Hans beteende blir lite bättre, och jag är ofta hos min bästa kompis, i stort sett varje dag. Skolan är en dröm, bra klass, fantastiska lärare, jag blir sedd och uppskattad och får härliga vänner. I januari 2005 flyger vi tillbaka till båten för att segla den hem till Sverige. Nu börjar det verkliga helvetet. Jag kan inte säga att jag minns mycket att just denna seglingsperiod, för jag stängde in mig i mig själv så ofta jag bara kunde. Men en händelse har bitit sig fast, och jag vet inte om jag någonsin kommer glömma den. Vi var påväg över Atlanten för andra gången, slutdestination Azorerna, och jag hade nattvakt. Vi hade ca fyra dygn kvar. Det är halvdimmigt och naturligtvis kolmörkt. Plötsligt dyker något upp på radarn, långt framför oss. Jag känner mig osäker och går genast ner och väcker H och säger att "det är något på radarn som kommer emot oss, eller tvärt om, kan du komma upp och kolla?" Han säger att han är påväg och jag går upp i sittbrunnen. Då ser jag att "objektet" har kommit mycket närmre, och snabbt dessutom, så jag går ner igen och säger "vad det än är så närmar det sig väldigt fort.." (undertext: kom upp nu!" Då följer han med mig upp och precis i det ögonblicket ser vi hur ett par lanternor träder fram ur dimman, ett stort lastfartyg och vi ligger i kollisionskurs. H kastar sig på ratten och väjer så snabbt och mycket det går, och lastfartyget måste ha gjort likadant. Hur som helst passerar vi såpass nära att jag utan problem kan urskilja containrarna på däck, trots att det, som sagt, är natt. När vi väl kommit förbi och tagit tillbaka vår ursprungliga kurs tänkte jag "shit, han kommer döda mig!" Jag väntade på att utbrottet skulle komma, men istället skrattade H och sa "ja, nu blev du allt rädd? Äsch, du kan lika gärna gå och lägga dig, jag skulle ju ändå byta av dig strax." Jag fattar ingenting men säger "okej" och går och lägger mig. När jag vaknar nästa dag, känner jag genast att nåt är fel. Energin i båten är så laddad att det nästan sprakar om den. När jag är påväg upp i sittbrunnen ser jag att himlen är mulen och havet är var-grönt till färgen. Väl uppe skojar jag dock och säger "inga fler lastfartyg inatt?". Då kommer det. H stirrar hysteriskt in i min blick och börjar skrika som besatt om att vi svävat i livsfara och att det var mitt fel, "du hade kunnat döda oss allihop, du var den enda som hade haft chans att överleva eftersom vi andra var nere i båten, DU HADE KUNNAT DÖDA DIN EGEN MAMMA!!!" (Det där sista sa han för att mamma är min svaga punkt, jag har alltid älskat henne så obeskrivligt högt, och min största rädsla och skräck är att det ska hända henne något.) Vid det här laget forsade tårarna på mig och jag försökte värja mig för varje elakt ord han sa, men dom skar som en kniv genom hela mig och jag kände mig förlamad. Jag kunde bara sitta där och ta emot. Jag tittade försiktigt mot mamma som satt mitt emot mig, hopsjunken, stirrandes i golvet. Kanske att hon också grät, jag minns inte. Men jag grät. Och han skrek, och jag fick återigen höra hela harangen om hur dålig jag är, så lat och bortskämd, och hur han hatade mig. Jag minns inte vad som hände sen, eller hur vi klarade av de sista seglingsdagarna, men fram till Azorerna kom vi, och därifrån flög jag hem. Jag hade fått nog av segling, och av honom. Jag sade det inte själv, men mamma skulle ändå hem en sväng och hon fattade att jag inte var så sugen på att fortsätta. När väl seglingsresan var avslutad och båten säkert hemma, började det "vanliga" livet igen. Jag började nian och njöt av mitt sista skolår, jag hade det så bra i min skol- och kompisvärld att H inte riktigt kom åt mig. På sommarlovet mellan nian och gymnasiet fick jag åka på ett tre veckor långt konfirmations- och ridläger. Som jag levde och var lycklig!! Trettio hästtjejer i samma ålder som red och pysslade i stallet från morgon till kväll, låg och skrattade och skojade i stugorna halva natten och bara älskade livet! En dag hjälpte jag en av ledarna att pyssla om hennes häst, och vi pratade om allt möjligt och jag berättade om seglingen och av någon anledning även om "skräcknatten" med lastfartyget. Jag berättade helt sakligt, men helt plötsligt kramade hon mig och jag insåg att hon grät. Jag blev helt paff, och hon frågade "hur mår du egentligen?" Där, den kvällen i stallet, började jag för första gången känna efter och tänka. Dittills hade det ju bara varit min verklighet och något jag tvingades leva med och försökte förhålla mig till på bästa sätt, men nu fattade jag att det kanske inte borde vara så..? När jag åkte hem från lägret hade jag redan fått uppleva ett par panikattacker. När jag väl var hemma, blev jag sakta men säkert nedstämd, och tillslut hamnade jag i en långvarig depression. Jag började på gymnasiet och vissa dagar var toppen, men det var som att min hjärna hade lagt av. Jag levde i en bubbla och hade kul stundvis, tror jag, men det var alltid den här bubbla-känslan. Som om ingeting var verkligt. Hemma började också en ny, långdragen era. Utfrysning. H tilltalade mig i stort sett aldrig. Svarade knappt när jag tilltalade honom. Blickar. Suckar. Jag började gömma mig i mitt rum hela tiden, kom ut när vi åt middag, sen in igen. I mitt rum levde jag ut hela känslospektrat. Musiken, musikalerna, böcker och tv-serier blev mitt livselixir, jag levde för, och tack vare, dom. Drömde mig bort. Skrattade, grät, ville leva, ville dö. Sångerna med texter som tröstade, gav hopp, kärlek och tröst. Allt som jag ville ha men som jag inte fick i den riktiga världen. Sångerna räddade mig. Åren 2006-2009 genomled jag ångest, panikångestattacker och ren skär jävla depression, men trots det lyckades jag med oerhört mycket saker. Jag tog körkort, jag stod på scen otaliga gånger (gick ett musikalprogram) och bäst av allt, lyckades helt enkelt ta mig igenom skiten. Jag stannade kvar på gymnasiet ett fjärde år och hamnade då i en uuunderbar klass som stärkte mig något enormt, jag vågade börja dansa igen och jag tog sånglektioner av en musikalartist som gav mig så mycket livskraft och hopp och glädje. Jag började äntligen verkligen leva upp, pyttebit för pyttebit hittade jag mig själv och försökte lappa ihop de små skärvorna till en helare version av mig. I april 2010 kom en såndär riktigt galen urladdning hemma. H kom hem, började direkt bråka med mamma om nåt och ropade plötsligt på mig. Då fick jag min, vad jag minns, sista harang med värdelös-bortskämd-dålig-lat-hatad-pratet och där och då fick jag nog. Så fort han var klar med mig skyndade jag mig in på mitt rum, plockade ihop lite kläder, min dator, plånbok, mobil och laddare och lite andra småsaker, gick så ljudlöst jag kunde ut i hallen, tog min jacka och mina skor, öppnade ytterdörren och SPRANG ner till min bil, kastade in sakerna och mig själv och körde med en rivstart därifrån. Körde fort fort fort för jag var så otroligt rädd att han skulle följa efter. Jag stannade på busstationen och där bröt jag ihop. Grät så att jag nästan svimmade, och ringde en kompis och frågade om jag fick komma. Det fick jag, så dit åkte jag och stannade över natten. Då bestämde sig mamma äntligen för att skilja sig från H, och han flyttade direkt hem till sin mamma för att bo där tills han skaffat nåt nytt. Jag var chockad och lycklig men illa medfaren av sista striden, men jag gick klart sista månaden i skolan, åkte till London med klassen och lyckades komma in på Musikteaterskolan i Bjärnum. Så i augusti 2010 flyttade jag till Skåne och ingen var lyckligare än jag, nu skulle jag få börja om under ett helt år, eget boende och allt! Några veckor in på terminen kom mamma ner en helg och hälsade på. Tillslut berättade hon att hon tagit H tillbaka. Där och då rycktes en matta bort under mig. Det hissnade till i magen och jag föll, och jag vet inte när jag landade, om jag har gjort det. Mitt fantastiska år i Bjärnum var delvis förstört, för jag visste att han väntade när jag väl skulle flytta hem. Jag blev deppig igen. Det var det största svek mamma någonsin utsatt mig för. Jag är besviken på alla de gånger han hoppat på mig och hon inte sagt ett ljud, på alla de gånger hon inte har stridit för mig, alla de gånger hon låtit honom verbalt misshandla sitt enda barn. Men att ta honom tillbaka, det var det värsta sveket av alla. Nu är det 2013 och sen precis ett år tillbaka är de skilda och separerade. När jag väl flyttat hem från Bjärnum dröjde det inte länge förrän mamma insåg att han inte skärpt till sig så som han påstod, utan utfrysningen och mobbningen mot mig fortsatte, och tillslut hittade hon modet och styrkan att få slut på det en gång för alla, för vilket jag alltid kommer att vara henne evigt tacksam.