Igår var en väldigt konstig dag, den började jättebra och jag fick gjort hur mycket som helst innan jag åkte till jobbet. Själva jobbet var också superbra, tills sent på kvällen. Jag kände att det började sticka i vänster kind, typ domna, och så hade jag ju haft ont runt hjärtat dagen innan, så jag gick till gästservice och dom ringde sjukvårdsrådgivningen åt mig. Tanten jag beskrev mina symptom för frågade direkt "är du stressad?"
Men självklart. Hur kunde jag missa signalerna?! Jag har alltså gått runt i två dagar med en pågående panikattack. Jag tackade och lade på och gick till en kollega i en annan butik och bröt fullständigt ihop. Jag var så ledsen, och så arg för att skiten jag börjat rota i hos hypnotisören ska sätta sig så kroppsligt. Arg och ledsen. Och trött. På hela skiten.
Lyckligtvis jobbar jag på vad som verkar vara den finaste och mest "caring" arbetsplatsen ever. Jag ringde min föreståndare och förklarade läget och hon ringde direkt en reserv som skulle komma och stänga istället för mig, och så gick jag upp till kontoret så vi fick pratat och jag fick förklara. Skönt.
Sen åkte jag hem, och bölade hela vägen. Så skönt och befriande.
Idag känner jag mig ledsen och lite "chockad", trött efter urladdningen liksom. Lite svårt att andas. Men jag vill hellre vara på jobbet och försöka vända på skiten istället för att sitta hemma och gå ner mig alldeles.
Tack, för mina älskade kollegor och arbetsledning. Jag är så obeskrivligt tacksam för att man verkligen får vara den man är, good days or bad. Puss och kärlek!
Nu ska jag försöka ha en riktigt bra dag, fast utan krav på att tvinga mig till ett låtsasmående!
Pax vobiscum!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar