Det här med att ta tag i sitt liv, del 2.

Herregud, jag hade tänkt skriva ett någorlunda normallångt inlägg förut, men så fort jag började skriva bara forsade det ur mig!! Jag tror det behövdes! Shit vad sjukt, det var som att det inte var jag som skrev! Jag använde ett mycket formellare och allvarligare språk, det var som att ett överjag bara tog över och knattrade på. Skönt i alla fall att få det ur sig. Kanske behövdes det för att börja om på ny kula liksom, här på bloggen. Det jag egentligen tänkte skriva var att jag börjat gå till en hypnotisör. Eller börjat gå, jag har varit där en gång hittills, och ska dit imorgon igen. Anledningen är att jag (och mamma) kände att nu var det fan dags att få pli på hjärnspökena en gång för alla! Och kunna släppa det gamla skit-bagaget som hängt med ett långt tag nu. Det hela började egentligen för knappt två veckor sen. Jag var på Dansforum för att göra audition till PAS, något jag hade blandade känslor inför. Efter åren med panikattacker är ju dans så otroligt laddat för mig, och jag hade i stort sett dödsångest. Men först hade jag sång- och dramaprov. Sången kändes helt okej, draman inte så okej, men jag hade vågat!! Sen var det lunch och efter det var det så dags för dansen, och jag gruvade mig nåt fruktansvärt. Dock blev jag så otroligt lycklig när jag hörde till vilken låt vi skulle göra koreografi, nämligen Anton Ewalds "Begging"! Så jag såg allt fram emot att göra koreografin, bara för den sakens skull. Well, uppvärmda och klara trippade vi in i danssalen och in kommer lärarna som agerar jury. Och sen kom Anna. Anna som är danslärare där och som skulle hålla i dansprovet. Jag blev direkt bara helt slagen av hennes underbara energi och utstrålning! Hon var så rolig och härlig och tyckte att vi direkt skulle sluta vara nervösa för hon berättade exakt vad vi skulle göra och förklarade hastigt och lustigt vilka diagonaler som gällde, så jag stod bara med ett brett leende tillslut! Hon gjorde att hela dansprovet kändes prestigelöst och bara som en kul grej (fast man fortfarande tog det på allvar förstås!) och helt plötsligt när hon lärde ut koreografin kom jag på mig själv med att ha kul. KUL! JAG hade genuint jäkligt roligt, i en danssal, och dessutom under pågående dansprov!! Jag blev helt chockad och kände bara att hur det än skulle gå denna dag, så hade jag ändå vunnit högsta vinsten. Jag gick inte vidare, men auditiondagen hade gett mig så otroligt mycket att det knappt fanns rum för besvikelse. Jag hade fått ett sånt driv, en sån längtan och en sån vilja, jag började se hela livet på ett helt annat sätt, och allt detta tack vare Anna! Efter den dagen har jag varit fylld med en sån genuin och stark glädje, och ett slags lugn, och en grym "hunger" för att få börja ta för mig! Jag bestämde mig där och då att jag ska börja dansa till hösten, börja om från början liksom och känna trygghet, känna att det är KUL och framför allt känna att JAG FÅR VARA DÄR! För det har jag konstaterat, att jag har svårt att känna att jag "tillhör". Att jag har lika stor rätt att vara på ställen som alla andra. Och det är där hypnotisören kommer in! Jag tror att känslan av att "inte få vara här" sitter kvar sen alla åren med H, och känslan jag hade då att jag inte var önskvärd och att jag bara var i vägen och ett "nödvändigt" ont för honom, så nu är det dags att en gång för alla gjuta in i mig själv att jag får vara precis var fasen jag vill, och att jag är värd lika mycket som alla andra och att jag får vara här, och där, precis lika mycket som alla andra! Jag kände bara att det nog är dags att börja blogga lite nu, för det är många tankar och funderingar som dyker upp i huvudet när man börjar jobba med såna här grejer. Första gången jag var hos hypnotisören, vi kallar honom A, så hann jag knappt berätta min bakgrund innan jag började gråta. För gråta är nog det jag behöver göra, mycket. Jag vägrar ju att gråta inför mamma, och tycker inte om att göra det om jag är ensam, för mamma skulle kunna se det när hon kommer. Men jag bölade i stort sett oavbrutet under resten av besöket hos A, under hypnos och allt. Men jag tänker att fine, kör på ba', ut med skiten!! Fast samtidigt är jag så orolig för att jag ska "gå ner" mig i träsket, för jag mådde verkligen piss när jag satt där och återupplevde saker. Jag hade en sån otrolig lycka efter PAS och mötet med Anna, och jag är så rädd att den lyckan ska försvinna nu när jag börjar gräva.. Fast å andra sidan, nån jäkla gång måste man arbeta igenom allt det jobbiga, för tänk hur jäkla gött det vore om det på så sätt kunde försvinna ur systemet?! Nä, jag tror helt enkelt att jag måste tuta och köra nu, en gång för alla. Lyckan och livsglädjen finns där ändå, jag kanske bara måste vara lite ledsen för att hitta tillbaka till den! Och det är nog bättre att jobba med skiten nu när det pågår så mycket kul i mitt liv! Ja, så får det bli. Jag får kasta mig in med hull och hår i hypnosens värld, fightas med spökena för att sen komma tillbaka fri, lättad och lyckligare än någonsin! Nu, nu ska jag minsann sova! Pax vobiscum!