Underlig dag...

Hmf, jag var på superbra humör i morse, glad i hågen för att jag övat dans så mycket, och för att jag kunde min visa, för att jag stretchat duktig kvällen innan, och för att det gick så bra att värma upp rösten på morgonen.
Kom till skolan: ingen dans! Jonna sjuk!
Deppmoment big time, men sen insåg jag att det var liiiite pyttebra, för det innebär ju att jag kan öva ännu mer tills på onsdag.

Pang på, grupp A & B skall redovisa sina visor. Det var jättekul att få höra alla, och jag var nöjd med mitt eget framträdande, och det hinner kanske sjungas typ åtta låtar av 20, när en kille i klassen går fram och säger att han skall sjunga "Little Willie John"... Då bara högg det till i mitt hjärta och där "själen" sitter, och han börjar sjunga och jag börjar STÖRTgråta... Och slutar inte. Heeeela resten av redovisningen som höll på ytterligare typ en timme, satt jag och snyftade medan tårarna bara rann. Jag skrattade också, emellanåt, men tårarna slutade inte rinna. För efter Willie John kom låtar som "Himlen är oskyldigt blå", "Kärleksvals", "Av längtar till dig", "Jag ger dig min morgon" osv, jag hade någonting ihop med vaarje låt!! Det var riktigt jobbigt faktiskt, kunde liksom inte sluta.
Men som sagt, det var jättekul att få höra allas röster!

Efter denna känslourladdning hade vi drama-teori med Helena istället för dans, det var jättekul och intressant, och Helena är en sån sjukt bra "föreläsare" eller vad man skall kalla det, man kan lyssna på henne i timmar utan att tröttna. Plus att vi hela tiden drog paraleller till bra filmer, vilket alltid är trevligt.

Lunch, sen TP. Jag var inte alls med, mitt sinne var låångt borta och jag tycker synd om min grupp, men så blir det ibland..

Sen var det drama med Helena, i salongen, och det var jättekul! Vid ett tillfälle lekte vi skeppsbrott och alla 18 knödde ihop sig på tio-elva stolar och skulle ta sig från ena sidan rummet till den andra. Helena var haj och om vi inte höll i stolarna så snodde hon dom! Jättekul och klurigt, och helt plötsligt släckte hon ljuset! Och hör och häpna, jag blev sjukt mörkrädd! Astöntigt, men jag visste ju att Helena "cirklade" runt oss, och jag kunde inte titta åt sidorna ifall hon stod där eller plötsligt skulle dyka upp, sånt skrämmer skiten ur mig! Så jag gömde fejset och tittade in mot gruppen istället (man såg bara konturer där i mörkret, men ändå). Helt galet hur man kan bli så påverkad. Vi lekte liksom?! Jaja, det har varit en skum dag. Efter leken satt vi i ring och pratade igenom, och så frågade Helena "var det någon ni märkte blev rädd på riktigt?" Och en tjej svarade "Kajsa", och det stämde väl, men shit så pinsamt det kändes. Och Helena frågade mig "kände du att du fick extra stöd då?" och jag mulade typ "nej" för jag hade inte tänkt på det, eller snarare, jag tyckte det var oviktigt, dealen var ju att vi skulle ta oss över, det var ju bara "larvigt" att jag blev rädd. Men så sa hon att det är viktigt att se till att alla i gruppen mår bra, och det var görjobbigt, för jag tog åt mig så, FAST DET BARA VAR EN LEK!! God damn it vilken sjuk jävla dag. Fast bra också. PUCKAT!

Nu hoppar jag i badet och övar micteknik inför morgondagen. Och så får jag sova tidigt. Jag är nog övertrött, därav känsligheten. Eller inte. Hmf!

Pax vobiscum!