Alltså serri...

Nu börjar jag bli nervös inför morgondagen!! Eller liksom inte nervös, snarare... LIVRÄDD!

Nä, skämt åsido... men tänk om alla hatar mig? Tänk om LÄRARNA hatar mig? Tänk om dom funderar över hur fasen dom tänkte när de valde ut mig? Tänk om jag är ASDÅLIG på allt vi gör?!

Sådana här tankar föds endast av ovisshet, och det är tyvärr det enda jag har just nu. Jag försöker lugna mig, för jag VET att det kommer bli tvärtom. Alltså, inte "åh, alla kommer älska mig!" verkligen inte, förmätna tanke, men jag vet att JAG kommer trivas, att JAG kommer älska dom flesta, att lärarna kommer vara ett sånt enormt stöd i den process som startar nu, att jag kommer ha enormt dåliga dagar men att dom kommer stärka mig, och lära mig ännu mer om vem jag är.

Och det bästa är att jag har så bra stöd utifrån. Så många människor som stöttar mig och tror på mig så starkt att det nästan inte känns som jag förtjänar det. Och dom människorna älskar jag, och jag hyser en sån enorm tacksamhet till dom. Tack för att ni finns!

Jag provcyklade vägen till skolan förut, 5 minuter blankt skulle man kunna säga, och jag mötte tre killar och tänkte "dom skall nog börja i min klass", och på tillbakavägen möttes vi igen och jag började prata och se, dom skulle också börja! Det var kul, att träffa lite folk som man känner igen imorgon.

Nu skall jag äta något, krypa ner i ett lugnande bad och göra mig fräsch inför morgondagen som kommer att bli fantastisk! Så det så!

Pax vobiscum!