As time goes by... No need to say goodbye

Snön singlar mot marken utanför, och här sitter jag och dricker te och försöker att inte sjunga samtidigt som Spotify spelar musik för mig.

Höstshowsperioden är över, och jag tror inte riktigt att det sjunkit in för mig än. Och det får gärna vänta med att sjunka in. Detta har varit den bästa perioden i hela mitt liv, har aldrig varit så lycklig och uppfylld av något någonsin förr. Tack för att jag fick uppleva det.

Jag hade ju ett fint litet breakdown i onsdags då det kändes som mitt liv var över, för att jag insåg att showen snart var slut, det var så tvära kast in i nya grupper och vanliga lektioner att jag inte hann med, så jag bröt ihop istället. På fredagen hade jag ett långt och behövligt samtal med Rickard, och vi gick igenom varenda orosmoment jag just då kände, galet skönt. Efter det gjorde jag min bästa show under denna period, jag kunde köra på som bara den för inget tyngde mig just då. Sicken kick.

Lördagen och söndagen gick också sjukt bra, på lördagen var gamla M1:an och kollade, och de ställde till med party efteråt och vi umgicks och hade trevligt hela kvällen, och på söndagen kom Jonnas klass som firade 10-årsjubileum! 10 år sedan de var M1:or. Då ville jag göra extra bra ifrån mig, och jag är jättenöjd.

Såhär i efterhand kan jag så sakteliga börja se och känna utvecklingen som skett och ständigt sker med mig. Idag till exempel var jag med på ett Zumba-pass i skolan som en av Jonnas gamla klasskompisar höll i, vi var inte så många vilket innebar att jag inte kunde gömma mig bakom någon, utan genomförde passet fullt synlig och kämpade på bäst jag kunde. En sån grej hade varit helt OTÄNKBAR för två år sen, ett år sen med rent utav, och klart att det fortfarande tar emot, men nu har jag lite lättare att dämpa skräcken, eller vad man kan kalla det, som fyller mig så fort jag skall.. "prestera" när det är något jag inte känner mig säker med.
Och för att inte tala om den gamla M1:ans uppvärmning på lördagen, när hela deras klass satt och tittade på medan vi värmde upp. Jag tror inte jag andades normalt på hela den halvtimmen, men jag gav mig fan på att bara köra, försöka leka med det, och det funkade ta mig tusan! Och kul hade jag! När det kom panikvågor inom mig skakade jag bara av mig dom och tänkte "jag kan!" och bara tutade på. Sånt funkar långt ifrån alltid, men adrenalinet pumpade så hårt och jag var så speedad inför föreställningen och allt, så all positivitet genom det lyckades övervinna paniken. Vanliga danslektioner är svårare, för det känns mer allvarligt för mig, och jag vill så gärna vara duktig. Bara för att jag är rädd att Jonna skall bli arg annars. Där fick jag sagt det. Fånigt. Urdumt.

Jaja, det är bara att jobba på med självkänslan och jävlar anammat, jag gör allt det här för MIN skull, JAG skall vara nöjd och stolt över det jag "presterar" varje dag, om det så bara är att gå in i danssalen. Det är en jäkla seger! Note to self: Fler klappar på axeln! Varje litet myrsteg i rätt riktning är en seger! Skulle det skita sig, klappa på axeln ändå, för någon gång kommer det att funka.

Yes, alltid gött att få ur sig lite svammel.

Fridens liljor!