Tänk vad galet ändå, att känna en person nu, som är den coolaste man vet, en till synes självsäker, och ball, rolig och snygg människa, och sen helt plötsligt kastas tillbaka sisådär 10 år och få se hur personen var och såg ut då... Jag är fortfarande helt fascinerad. Men det är ju självklart egentligen, personen jag känner idag KAN ju omöjligen vara densamma som för tio år sen. Och det känns jäkligt trösterikt, att tänka att så som jag är idag, kommer jag inte vara om tio år. Då skall jag ha gjort lika stora framsteg som människan jag har i åtanke, jag skall ta för mig och känna mig självklar. I och för sig, det skall helst gå snabbare än tio år, haha, men när jag tittar tillbaka på denna perioden om tio år, vill jag känna att jag gjort framsteg, och det är jag övetygad om att jag kommer att ha gjort.
Wow vilket invecklat inlägg. Men roligt för mig. Livet och människor är fascinerande.
Pax vobiscum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar