När jag och mamma körde mot stan kände jag ingenting, jag hade liksom skjutit bort anledningen till varför vi var påväg. Men så kom vi till parkeringen och mamma pekade upp mot kapellet. Då vände sig min mage och jag kände bara att jag ville bort, bort, bort. Jag ville inte behöva möta det som väntade inne i kapellet, jag ville fly. Det gick ju dock inte, så med tunga steg gick vi dit, möttes i dörren av prästen och kvinnan som moster Kari haft kontakt med som ordnat hela begravningen. Så fina människor. Jag såg att de förstod. Varma handslag och tröstande leenden.
Mamma skulle gå på toa, så jag gick själv fram längs gången, såg först inte kistan utan fokuserade på kusin Alex som jag mötte först. Vi kramades länge och jag frågade om det hade varit fint. Han hade nämligen velat se morfar innan hela ceremonin. Han sa att det var fint. Sen fortsatte jag krama resten av familjen och bara grät. Jag såg kistan. En vit kista. Och fullt med underbart vackra blomarrangeman. Och det vackra kortet på morfar ovanpå, och en litet värmeljus i en hjärtformad ljusstake. Det var så fint, och så in i norden sorgligt. Jag kände mig helt förlamad innuti, orkade inte förstå. Men jag gjorde det nog ändå. Jag fick en ros i min hand, med en grön liten kvist och ett gult band bundet runt. Att lägga på kistan efteråt.
Flera gånger stannade jag upp, tittade på kistan och tänkte "Det är morfar som ligger där. Morfar finns innuti den där vita kistan. Där ligger en människa! Får han plats? Var han verkligen så liten?"
Ceremonin började, klockringningen och sen spelade organisten Bach's "Air". Då började vi böla allihop. Snyftningarna ekade och jag hade inget papper.. Det låg kvar i bilen. Typiskt.
Ceremonin var så fin, prästen var underbar och så vänlig. Vi sjöng "Blott en dag", "Bred dina vida vingar" och "Härlig är jorden". Första versen av "Blott en dag" kunde jag inte sjunga, men sen kunde jag, och sjöng, för morfar. De andra två låtarna var inget problem sen, jag bara sjöng. Inte för att jag sjöng solo eller nåt, men jag blev impad att jag kunde sjunga alls.
Det värsta, men ändå finaste, var när vi alla gick fram till kistan medan organisten spelade "Inbjudan till Bohuslän". Så morfar som det kan bli. Vi stod där tillsammans och grät något så sjukt mycket. Och mormor sa några väl valda ord och vi grät ännu mer. Lade rosorna på kistan, kysste den, pratade med morfar. Hann till och med skratta lite åt nåt tillsammans mitt bland tårarna. Sade farväl.
Det var svårt att lämna kistan där. Särskilt för oss kusiner, vi stod kvar länge och tog kort, klappade på kistan, pratade med morfar, med varandra. Grät.
Sen när vi gått ut och var påväg mot bilarna, såg vi hur sex prydligt klädda män bar ut kistan. Den vita fina kistan, med vår morfar i. Det gjorde ont, men var ändå så fint på nåt sätt. Älskade fina morfar. Jag vill inte förstå att du är borta. Jag älskar dig så mycket. Jag önskar att alla kunde få ha en morfar som du. Världen skulle vara mycket bättre då.
Tack för allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar