Resa genom tid och rum..

Wow. Här sitter jag, tredje februari 2012, i Musikteaterskolans matsal och bloggar, men världens finaste låtar på repeat. För EXAKT ett år sen gjorde jag exakt detsamma.
Det känns både lustigt och underbart.
Jag minns för ett år sen. Det började våras så sakteliga och jag brukade gå små promenader på matrasten. Och ständigt hade jag Martinas underbara låtar på hjärnan, speciellt "A little fall" som alltid gör mig glad och bubblig och typ kär.

Då var det min Vårshow, nu är det M1:an 11/12's Vårshow. Vilket gäng dom är. Så otroligt ambitiösa, duktiga, ödmjuka, roliga, härliga och så snälla. Jag är så tacksam över att jag hamnade här. Redan i höstas hälsade jag på, jag skulle stannat en dag bara, men när jag skulle ta bussen till tåget gick det bara inte. Jag ringde SJ och beställde en ny biljett, och stannade nästan en vecka till. Underbart. Och när jag väl skulle komma hem, så visste jag att jag skulle komma tillbaka, för då hade jag pratat med min underbara lärare om att hjälpa till under Höstshowen. Det var inte skrivet i sten, men jag bad till Gud varje dag, och när showperioden kom, åkte jag till Skåne i sammanlagt tre veckor. Tre av de bästa veckorna i mitt liv. Det var såå kul!!!
Och nu är jag tillbaks, till Vårshowspreioden! Så ljuvligt!

Det har ju hunnit hända massor sen jag skrev sist, det största och värsta är att morfar... dog? Gick bort? Somnade in? Vad fasen skriver man? Han är i alla fall inte med oss längre. Det är exakt en vecka sen, idag. Det var det mest absurda och overkliga jag någonsin varit med om. Han fick en hjärtinfarkt förra tisdagen, på kvällen, åkte in till sjukhus och blev där sjuk av medicinerna och kräktes blod jag vet inte hur länge. På onsdag eftermiddag började han pigga på sig, och på torsdagen fick han till och med äta lite. Men så, natten till fredag, började hans hjärta slå långsammare tills det stannade helt.
När vi fick samtalet av moster Marie där mitt i natten, visste jag så fort telefonen ringde. Och det sög till sådär i magen precis som när han fått hjärtinfarkten. Jag satt i mitt rum och bara stirrade. Hur skulle man reagera? Varför reagerade jag inte?
Mamma kom in efter en stund, och så pratade vi lite, bestämde att vi skulle åka till Koster dagen efter, över helgen, det skulle även Kari, Micke och Alex göra.
Och på fredagen när vi kom fram till Strömstad gick vi till Backlunds för att vänta på färjan, och där, längst inne i det lite mörka hörnet, satt Kari, Micke och Alex som en egen liten sorglig bubbla. Då grät jag, för första gången. När jag såg deras sorg. Särskilt Alex. Min äldsta kusin, ett år äldre än mig. Min storebror, i mångt och mycket. Att se honom så förkrossad och chockad, gjorde så ont. Och moster Karis tomma blick. Mickes sorg och medlidande. Då tog jag in lite mer. Och kunde sälla mig till deras sorg. Höra till lite, på ett konstigt sätt.
Väl ute på Koster, grät vi alla som tokar, när vi träffade moster Marie, kusin Lisa, och älskade mormor. Det skar som en kniv att se hennes tårar, krama henne och känna hur hon ändå kramades hårt, hårt tillbaka. Mormor. Ingen morfar. Overkligt, och så obeskrivligt sorgligt.

Efter den där första dagen på Koster, alltså förra fredagen, har jag inte gråtit någonting. Och känt mig helt rubbad. Alla i familjen sörjer, men vad gör jag? Går runt i ett vakuum, kanske undviker. Jag har velat gråta, det ska gudarna veta, men inte kunnat. Förrän igår kväll. Jag bor hos Per och Sofie här i Bjärnum, och igår satt vi och pratade om allt möjligt, och kom in på begravning. Per berättade om sin farmors begravning. Då brast det för mig, fast ganska stillsamt. När jag hade lugnat mig lite, så hörde jag plötsligt Helen Sjöholm som sjöng "Jag går i tusen tankar" på Sofies dator, och då kved jag till och bröt ihop totalt, skakade som om jag fått en anfall och bara tokgrät. Det var som att Helens röst skar av den sista lilla tråden av tapperhet i min själ. Befriande.
Sen gjorde Sofie och Per mig glad igen, dessa underbara människor. Tack för er.

Så, idag sitter jag här, lite medtagen och snyggt svullen runt ögonen, men så får det vara. Allt känns lite verkligare idag, världens syns klarare. Så kanske rasade min mur av overklighet inatt. Jag hoppas det.

Så, det var skönt att skriva av sig lite sorg. Jag älskar att blogga.
Nu ska jag äta upp min gröt, a.k.a "kret" med hallonsylt, dricka upp mitt te och köra till Bingerts för att köpa tyger och sytråd! Här ska sys blomluvor, backdrops, kattbyxor och diverse andra trevliga saker! Vårshow 2012, bring it on!

Pax vobiscum!