Massa mycket!

HerreGUD, var skall man börja och med vad?! De sista sex dagarna har känts som sex veckor, på ett bra sätt. Jag har hunnit med mycket: nervsammanbrott, tårar, skratt, många reptimmar, ett antal genomdrag, ett genrep, en premiär, en nattlig fika med världens finaste, och ytterligare en föreställning, och nu är jag LEDIG. Till på onsdag. Skönt.

Måndag tisdag minns jag knappt, känns som sagt som det var flera veckor sen, men jag minns de älskade notes-genomgångarna på kvällarna (ja, jag är uppriktig, jag ÄLSKAR att sitta mitt i natten med mina älskade lärare och prata igenom genomdragen, MYS!) och jag minns alla fantastiskt fina ord som lärarna bokstavligt talat öst över mig de senaste dagarna. Jag vet inte vart jag skall ta vägen med min lycka, jag kan inte fatta att dom menar mig! Så tusen TACK, fina lärare, även om ni förmodligen inte läser det här, men dock.

Från och med onsdag är minnet lite klarare, mest för att jag fick ett nervsammanbrott på onsdagen. När vi hade middagspaus kände jag att jag mådde illa, och kunde därmed inte få i mig så mycket. Sen kände jag den välbekanta krampen i mellangärdet. Sen började jag gråta. Och kunde inte sluta. Även om jag stundtals skrattade, så grät jag samtidigt. Jag bara väntade på att någon skulle komma med morfinspruta och tvångströja, för herre min Gud vad knäpp jag var. Detta höll i sig hela vägen fram tills föreställningen började, även en bit in. Efter Duvemåla började jag bli mig själv igen, om än lite mer dämpad än vanligt. Innan föreställningen så tog Rickard hand om mig, plockade fram olika grejer som jag skulle försöka äta, och pratade med de andra lärarna och sa att jag hade en ångestattack och kanske inte skulle köra hundra på genomdraget. Vilket jag sen gjorde iaf. Och det kändes bra.

Hur som helst, jag fick ångest innan genrepet också, men eftersom jag visste att jag klarade det dagen innan, var det bara att bita ihop och köra. Och jäklar sicket genrep! Hela Markaryd var där, och det var den bästa publik vi någonsin haft, jisses! Det var superkul!
Och premiären sen. Det var många platser över, så flera stycken från Markaryd kom igen, och tack gode Gud för det, för då fick vi sjukt bra publikstöd den dagen också! Premiären gick fantastiskt bra, och sen var det dags för premiärfest på Tre Hammare. God mat och massa skratt, sång och tjoande. Jag är ju ingen partymänniska, så jag gick vid ettsnåret, fast jag cyklade tillbaka till skolan för att hämta de underbart vackra blommorna som mamma hade budat för att jag skulle få på premiären, men som jag inte visste om förrän någon jag ringde mamma från festen. Hur som helst, jag blev kvar på skolan och hade ett litet breakdown, säkert delvis urladdning efter premiärnerverna, och vid tvåsnåret kom Martina och Malin! De skulle sova på skolan visade det sig, och det slutade med att vi satt och drack te och käkade mackor (och godis!) i matsalen och pratade länge om allt möjligt. Det var helt underbart! Och klockan hann bli halv fyra innan jag cyklade hemåt.

Gårdagens föreställning gick bra, men kändes tyvärr ganska slätstruken för min egen del. Som sagt, allt gick bra, EFX har jag nog aldrig dansat så tight, och Sandra har aldrig spottat en större loska i Löss, men det blev liksom inte det hära "umf"-et jag vill ha.. jag var inte på tårna helt enkelt, men det ser vi till att vara nästa vecka! Jag längtar!

Imorgon tänkte jag ta mig en tur till Hässleholm, hoppas att vädret är lika fint som idag! Jag skall, som priori ett, införskaffa älskade "Light Blue", halleluja! Sen blir det säkert en tur till HM för att jag ÄLSKAR kläderna som kommit där, sen får vi se vart det bär.

Nej, nu skall jag fortsätta mitt tvättande, försöka komma i säng tidigt och inte sova bort halva morgondagen.

Pax vobiscum!