Även om jag vet att floden är djup går jag dit om nätterna och står där ett tag...

... och en dag skall jag nå ända ner, ner till flodens botten, på ett andetag.

Hemma. I Skåne that is. Känns gaanska knepigt, ena sekunden sitter jag i de obeskrivligt sköna fårskinnsfåtöljerna på Orust, nu sitter jag i min älskade lägenhet, lyssnar på Helens "Euforia" som jag fick i julklapp, som sällskap har jag en utomordentligt yr och vinglig katt. Katt?! Yes, min lilla Minau har blivit skånetös och skall bo med mig till mars någon gång. Vi var tvugna att "söva" henne inför bilturen eftersom hon är så rädd. Det gick förvånansvärt bra, lite jamande men mestadels sov hon. Söteplutt.

Att öppna dörren till lägenheten var divine, det luktade precis som när jag först flyttade hit. En av de bästa dofterna, helt klart. Återigen, om man ändå kunde spara på dofter, mer än i minnet.

Tusan vad galet att vara här. Nu skall jag ta tag i saker, ringa frisören och försöka göra om permanentningen igen, ringa nån som kan fixa kanaler åt mig, jag vill så gärna ha live-tv liksom! Har blivit bortskämd över lovet.

Känner ett visst vemod. Har haft det så skönt hos mamma, verkligen kunnat vila järnet, och släppa ALLT och alla tankar. Och nu tillbaka till "verkligheten". Och det enda jag vill är att slänga mig på cykeln och forsa iväg till skolan. Jag tror jag skall göra det. Längtar så jag kan dö.

Pax så länge!