Hemma. På en måndag...

Jahopp... sov nio timmar, vaknade, cyklade till skolan utan att känna efter för en gångs skull. Ignorerad tröttheten, om jag nu hade en sådan just då. Vet inte. Åt frukost. Skulle ha dans på morgonen, jazz med en praktikant, Linnéa, tyvärr hade hon fastnat med sitt tåg så vi fick värma upp själva.
Och efter uppvärmningen fick jag värsta "grejen", benen skakade, jag var lite småyr och sådär mosig i huvudet, och så stack det i händer och armar, och kinder (?!) och jag kände bara "yes, bra start...". Försökte vara med på lektionen men huvudet och kroppen hade dels stängt av min uppfattningsförmåga, dels skrek kroppen varje gång jag spände en muskel, så jag kände tillslut att nej, det är ingen idé. Och nej, för en gångs skull var detta inte en försvarsmekanism = prestationångest/panikångest. Vilket ju var trevligt, idag var jag bara en helt vanlig människa som råkade bli sjuk. Skönt. Att det för en gångs skull inte sitter i huvudet. Som vanligt försökte jag få det till att det var nåt sånt, men hur jag än vände och vred på situationen så var den inte jobbig för fem öre. Bra där. Heja mig! Så, jag sa helt enkelt till mig själv: du är sjuk, svårare än så är det inte. Basta.
Jag var med på ytterligare en lektion, en föreläsning om sjävkänsla, rampfeber, personlig utveckling osv. Så JÄKLA bra! Det var som att lärarna hade läst mina tankar för det var precis vad jag själv, men även hela klassen, behövde! Han sa så JÄKLA bra grejer! Så jag är såå glad att jag "stod ut" en lektion till.
Dock gick jag hem efter den. Beställde tågbiljetter till mig och Emilia inför onsdag (hurraa!!) och lade mig sen kvickt i sängen. Ställde alarmet. Vaknadet inte av alarmet, där Sarah Dawn Finer med hög volym sjunger "For a friend". Vaknade av att katten hoppade på mig, förmodligen för att jag skulle stänga av det öronbedövande alarmet. Det tycker jag är lite synd, att ljudet stegras, jag hade gärna njutit lite av alarmet varje morgon, men då hade man väl aldrig kunnat ta sig upp å andra sidan.

Jaja, när jag väl vaknade gjorde jag en liten inköpslista och knallade till Olof Nils, glömde köpa ett par grejer sist jag var där, plus att jag kommit på lite nya. Och på listan hade jag bl.a skrivit "något gott" bara för att jag är lite "usel" idag, och när jag gick där och tittade tänkte jag "Screw it! Jag skall ha lösgodis!!"
Så atteh, det tänker jag äta med gott samvete. Börjar bli lite orolig för min matmani, så jag kände att nu skall det fanimej motarbetas. Jag väger inte 200 kilo bara för att jag äter en godispåse. Basta. Och även om jag skulle göra det är jag lika värdefull ändå, folk tycker inte om mig för hur jag ser ut, utan DEN JAG ÄR. Så. Då har vi löst det. Gött.

Nu skall jag mysa till det och bara vila, så jag orkar med lovely-dagen imorgon, balett & stepp och sånglektion, jo jag tackar (HOPPAS jag mår bra då iaf).

Tjingeling och pax vobiscum!