Carpe fucking Diem.

Återigen, som så många gånger förr, har jag fastnat i fröken Wessmans underbara blogg. SOM den människan kan trolla med ord! Jag begriper inte hur hon kan formulera sig så.. så.. ja, så som hon formulerar sig! Det finns inte ens ett ord som kan beskriva det.
Det sköna är att jag blir så otroligt lugn och trygg av att läsa hennes ord. Eller åtminstone idag blev det så, och det var precis vad jag behövde också. Det är som att höra hennes röst i huvudet när man läser, för hon inte bara skriver fantastiskt, hon säger minst lika braiga ord live. Vad jag är lycklig som fått uppleva det.

Titeln på blogginlägget är lånat från Martina. Hon skrev om detta citat. Och det är klockrent. För idag behöver jag kraftfulla ord för att hålla mig flytande.

Efter badet kändes det dock lite hoppfullare. Och så ringde moster och sa att hon utan tvekan kommer och kollar på showen, och det gjorde mig så himla glad, för jag vill så gärna visa allt för henne.

Efter badet hade jag även tänkt att titta på Let's dance, men det bara hackade och krånglade, först blev jag irriterad och tänkte att "det var väl själva fan att man inte skall kunna kolla på ett ruttet tv-program" men ganska direkt slätades rynkan i min panna ut och jag klickade ner tv-rutan för att klicka upp Martinas blogg och försjunka i hennes kloka ord. Och med mörk choklad och en sovande/spinnande katt vid fötterna. Sitter i min säng för en gångs skull. Som jag ju alltid gjorde förr, kom jag just ihåg! På Orust satt jag alltid i sängen med datorn i knäet. Jag har banne mig inte gjort det sen dess.
Plötsligt mitt i ett inlägg slog det mig, att jag plötsligt andades lugnt igen. Och kände att kroppen kändes alldeles slapp och lugn. Inte spänd som en pilbåge, som den brukar. Jag var helt enkelt avslappnad. Och jag kände att det var så skönt, att skita i kändisarnas danser för en gångs skull. Just idag brydde jag mig inte om Helena Lundbäcks höftmoves eller om huruvida Björn skulle ta illa upp av en skrattande publik. Det kunde inte vara mer oviktigt just ikväll. För jag måste slappna av, andas, och bara vara jag. Utan massa intryck, för det får jag tusenfalt om dagarna. Min hjärna måste vila. Det är mycket mer vilsamt att läsa, än att se på rörliga bilder och färger.

Så nu, tänker jag fortsätta sippa på min älskade citronsaft, knapra i mig ytterligare några bitar choklad och läsa fler av de bästa blogginläggen i världen.

Carpe fucking diem. Det löser sig.

Fridens liljor.