Väger upp det deppiga lite

Jag är ju för rolig. Så fort jag skrivit klart förra inlägget fick jag dåligt samvete över den självömkan som kanske kan läsas i det. Jag vill inte bli förknippad med självömkan, och försöker stenhårt att inte låta/vara som en självömkande typ, men ibland blir jag bara så ledsen och måste få ur mig det värsta. Och jag vet, man får vara ledsen ibland. Men självömkan är att häda för mig. Blä. Jaja, hoppas att ingen uppfattar det så.

För att istället muntra upp mig själv nu direkt skall jag bara säga hur otroligt rolig gårdagen var. Vi hade det första genomdraget av showen, och eftersom vi inte haft teknisk genomgång blev det smått kaotiskt ibland, men det tyckte jag bara var roligt, och utöver bytena (som var det som kaosade) gick det FANTASTISKT bra!! Alla sånger lät amazing och danser var snygga, jag blev så imponerad av oss alla. Och jag blev tokstolt över mig själv som sjöng på som aldrig förr, jag ÄLSKAR vår scen och "Löss" som jag ju sjunger. Det är så kul att fara ut och vara ilsken argbigga, och sjunga och stå i. Och jag fick så fint beröm av Malin efteråt att jag blev så fantastiskt lycklig och stolt och glad. Wow! Och så sminkade jag mig också!! Helt själv! För första gången någonsin! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men jag höftade till och jag tyckte det funkade och det såg helt okej ut, så det var jättekul! Och ett stort steg för mig att våga prova. Våga försöka. Heja mig! För det är jättejobbigt för mig, att våga PRÖVA. Mitt sinne är inställt på "vet jag att jag inte kan det perfekt, så provar jag inte ens, för jag får inte göra fel". Den inställningen skall ändras, och jag jobbar på't, stenhårt! Och det tar sig tycker jag allt. I små steg, men dock.
Stämningen i klassen var igår också, mestadels, jättebra! De senaste dagarna har jag fått jättefina kommentarer om Löss bland annat, och jag blir så himla glad. Det har dessutom kommit från personer som jag aldrig hade trott, vilket känns hedrande och glädjande.
Vi har ju så himla kul när alla bjuder till, jag önskar att det kunde vara så jämt.
Jag dansade fel flera gånger, och inklappet är ett smått kaos i min hjärna, men det börjar redas ut nu, och jag bjuder på felstegen. Första genomdraget liksom, tjena! Jag hade i alla fall HUR kul som helst, och den kicken var så skön. Det var uppriktig lycka från min sida, jag njöt av varje sekund. Tack för den upplevelsen!

Så, nu har jag ryckt upp mig en hel del, skönt! Jag är så tacksam för alla fina människor omkring mig, för all musik, för allt jag får uppleva och dela med andra. För att jag får leva. Tack.