Och jag skall blunda bort all sorg, för jag har sett mer än jag vill...

Hmm.. börjar med att berätta att jag och Kristina-klanen fikade hemma hos Linnéa och Sandra idag, och det var såå mysigt och roligt, underbart att få jonna ihop oss ännu lite mer i gruppen, kändes jättebra, och jag känner mig trygg med att arbeta med folket. Skönt.

Skoldagen var rolig, dans,dans,dans var melodin, tango tango till Addams, sen även repetition av "When your an Addams"-dansen. Dock satt jag då för jag blev lite "tappad" under tangon och crashade knäet lite tillfälligt. Nu mår det dock bra, men saudan vad det gjorde ont, ett bra tag! Tack Gud för ispåse. Ja just det ja! Vi hade ju balett däremellan också. Kan säga att jag ramlade ihop både en och två gånger för mitt högra lår har ballat ur sen tangon, haha! Benet viker sig. Galet.
Sista lektionen skulle jag hastigt och lustigt vara med Footloose-gänget istället, lära mig koreografi/stageing till ett nummer de redan satt, jag kände mig HELT tappad bakom en vagn och ville bara gråta (inte bokstavligt) för att jag inte hängde med i svängarna, men lyckligtvis fick jag hjälp av både klassen och Jonna, fick även filmat en gång, så sen blev saker och ting lite klarare, jag gillar numret skarpt! Dansa med kundvagnar är ju grejen!

Och nu väver jag ihop dagen och kommer fram till det jag behövde skriva av mig.
När vi hade Kristina-fika förut började vi med att köra ett varv "What's on top", vilket innebär att man berättar det som man tänker på mycket för tillfället och sådär, saker som hänt, orosmoment, glädjande saker och så vidare. Vad man vill helt enkelt.
Och jag insåg senare ikväll att en grej som verkligen är on top i mitt huvud/mitt sinne, det är Jonna. Min fina danslärare alltså. Jag är väldigt orolig för henne, för hon har så hysteriskt mycket att göra och sådana enorma orimliga krav på sig själv. Hon är en av de finaste människorna jag vet, och det gör ont i mig, bokstavligt och kroppsligen, att se hur pressad hon är. Redan andra dagen av showperioden hade Martina och hon ett snack med klassen om hur dom kämpat och ansträngt sig för att göra allt så rättvist och bra som möjligt, och jag grät nästan för att dom såg så trötta och nedslagna ut. Likadant idag. Jag ville bara springa från salongen när Jonna med gråten i rösten sa att hon stundtals har lust att skita i hela showen, att hon är så trött och också en människa som tar åt sig av vad folk säger och gör. Varje ord hon sa skar som en kniv i min själ, även om det inte var riktat till mig. Jag fattar inte hur jag kan reagera så starkt, det var som att all världens olycka fanns i det rummet just då, och jag kände sån hopplöshet och sorg. Galet I tell thee. Jag vill bara att Jonna skall må bra och vara glad, lika energisk och sprallig som hon brukar. Klart att man inte kan vara pigg jämt, det begär jag inte av henne, men att se henne så uppgiven är fasen det värsta jag vet. För då blir jag rädd. Och ledsen. Mår inte hon bra, så mår inte jag bra. Töntigt tycker säkert många, men så är det. Jonna är betydelsefull för mig, och då oroar jag mig.

Jepp, då fick jag skrivit av mig en smula. Hoppas att morgondagen blir glad, rolig och hoppfull.

Fridens liljor!