Människor.

Här kommer en lista på människor som betyder så löjligt mycket för mig, som jag i denna stund saknar så jag kan dö.
Martina, Kristin, Malin, Jonna, Linda, Lena, Malena.

Jag har just tittat på My sister's keeper, och är därmed gaaaanska så gråtmild. Plus att jag upptäckte en låt i den, som jag blev helt kär i, "Feels like home" - Edwina Hayes. FY vilken underbar text. Och melodi! Och det här med gitarr är jag ju svag för. Ensam gitarr och ensamt piano. Det får min själ att hoppa ur sin placering. Och cello för all del.

Hur som helst, ovan nämnda människor har ju vid olika tillfällen räddat mig ur diverse DJUPA svackor, och när jag är såhär gråtmild blir saknaden sådär jobbigt stor. Dom har gjort så mycket för mig, dom känns som sådana där underbara storasystrar hela bunten. Sådana storasystrar jag alltid velat ha. Som finns där och lyssnar, kommer med råd, försäkrar om att allt kommer ordna sig, kramar, tröstar.

Just nu är det många stora frågor som kräver svar, och jag är förvirrad, ledsen, vilsen, ensam. Är så obeskrivligt ledsen hela tiden, därför har denna showperioden sugit för att alla varit så negativa. Jag har kämpat som ett djur för att lyfta allt, vara glad, sprida energi, glädje, leenden och så vidare, men tillslut orkade jag inte mer. Jag fick nog av snäsiga svar, himlande ögon, negativa kommentarer och skitsnack. Och jag fick nog av negativa lärare som såg ut som världen håller på att gå under.

Det har gått så långt att jag stundtals funderat på meningen med livet, för jag har känt mig så ensam och oälskad, även om jag innerst inne vet att jag inte är oälskad. Men jävligt ensam. Och jag känner mig övergiven. Det som pågick i åtta år, har fått mig att må så dåligt, så otroligt dåligt, och jag känner mig så sviken av mamma, för att hon aldrig stod upp för mig i stundens hetta. För att det känns som jag ständigt blivit bortvald. Och för att hon tog tillbaka honom. Ett sånt jävla nederlag för mig. Den kvällen ville jag dö. Inte bara den kvällen. Många kvällar har det känts så. Som att det inte finns någon utväg. För det den jäveln sagt och gjort, fick mig att hata mig själv, och det har jag fått kämpa så jävla hårt för att övervinna, och jag vill aldrig med hamna där. Jag är långt ifrån "helad" eller vad man skall kalla det. Varje dag finns känslan av otillräcklighet där, känslan av skräck för att jag inte gör tillräckligt. Skräcken för att bli hatad. Så som jag blivit av honom.

Och där tog mina ord slut. Shit. Jag hade inte tänkt att skriva ett sånt här inlägg. Det bara kom. Det är så mycket som vill ut, det kommer i attacker. Men det är skönt att få ventilera lite. Det kommer nog mer. Hoppas jag, för jag måste få det ur mig, en gång för alla. Alla ledsna känslor och ord. Fy fan, just nu vill jag bar fortsätta gråta i flera år.

Nej, får försöka rycka upp mig! Det ordnar sig på något sätt. Hade bara varit så skönt att få en brutalt stor och lång kram just nu.

Fridens så länge.