Laika

Inatt somnade vår älskade lilla vovve in... Helt plötsligt för några dagar sen fick hon svårt att gå, och igår var hon helt plötsligt helt förlamad i höger sida. Hon togs in på sjukhus (eller okej, veterinär) och skulle röntgas idag. Hon fick smärtstillande igår, och i natt somnade hon in av sig själv. Alldeles lugn i ögonen, var hon enligt min mamma när dom lämnade henne där. Som om hon visste vad som skulle hända. Hon var nog redo.
Jag har förväntat mig det värsta sen igår, och höll mig medan jag pratade med mamma i telefon, men så FORT jag lagt på bröt jag ihop BIG time och grät i närmre två timmar. Tur att jag har fina klasskompisar och goa Martina hos mig nu.
Laika kanske var redo, men jag var inte redo. Jag trodde jag var beredd, men det är jag inte. Jag är så jävla in i helvetes ledsen och.. chockad. Och jag har ju inte träffat henne på så himla länge. Och inte fasen trodde jag att jag aldrig skulle få se henne igen när jag sa hej då den gången. Jag minns inte ens när det var vi sa hej då, hon och jag.

Näe, faan också, älskade lilla hund, du saknas mig... Älskade älskade hund... Sov gott.